Bild: www.weheartit.com
Igår var det tre år sedan min pappa gick bort efter flera års kämpande mot cancern. Det mest skrämmande är att det både känns som igår men samtidigt som en evighet sen. Den värsta sorgen den mattas av med tiden men den försvinner aldrig. När man minst anar det kan den utan anledning dyka upp igen med full kraft. Pappa var fantastisk på många sätt och han lät aldrig sjukdomen vinna helt över honom. Han var så otroligt envis där det var viktigt för honom att leva. Leva i full bemärkelse. Det spelade ingen roll att han genomgick behandlingar med cellgifter och strålning, han fortsatte att arbeta. Han ville träffa sina arbetskamrater och känna att han gjorde något. Det var inte förrän sista hösten som det inte gick längre och då vägrade han att ligga på sjukhus. Hans plats blev då i en säng i vardagsrummet på bottenvåningen där han kunde vara en del av allt som hände. Han fick också som han ville, somna in i hemmets trygga vrå. Till slut orkade kroppen inte mer men sjukdomen tog aldrig hans livsglädje.
Bilder: Privata (homeofthedragonfly.blogspot.com)
Förstår att det blir extra tungt kring årsdagen...
SvaraRaderaKram
Ja, det blir ofta så även om sorgen och saknaden alltid finns där.
RaderaKram Linda
Puss och kram. Ti amo!!
SvaraRaderaTi amo!!!
RaderaKram Linda
Hej där!
SvaraRaderaSå bra att du lämna en (två) kommentarer på min blogg så jag hitta tillbaka till dig. Ja det är verkligen upp och nervända världen att bo i Australien. Man kan vänja sig intellektuellt att årstiderna är annorlunda/tvärtom men aldirg känslomässigt. Jag har ju bott nästan hela mitt liv i Sverige, 37 år och då är september lika med höst och inget annat. När någon säger en månad så vet jag vad det förväntas av den men så tittar jag ut genom mitt fönster och det stämmer inte. Komplicerat för kännslorna men man vänjer sig :-)
Däremot är det som du säger svårt att vänja sig vid att ens förälder gått bort. Jag förlorade min pappa helt plötsligt genom en stroke för snart två år sedan och det är tomt. Fast ibland känns det som det kanske inte hänt på riktigt just för att jag bor så långt borta. Nästan som att han kanske finns kvar där på andra sidan för jag såg honom ju inte så ofta ändå tidigare. Visst är det märkligt hur man upplever tiden och allt sådant ihop med en människa som man saknar och som inte finns längre.
Kram Anette
Tråkigt med din pappa! Ja, det är svårt att vänja sig särskilt när de går bort alldeles för tidigt. Min pappa blev bara 52 år. Jag förstår att du känner så. Det är något med avståndet som gör det overkligt. Min morfar gick bort när jag bodde i Sydney och det var svårt att ta till sig och svårt att förstå.
RaderaKram Linda