Där vi bor i skogens utkant är busstrafiken inte särskilt tät, fem turer varje vardag och inga alls lördag och söndag. Trots att det bara är fyra kilometer till centrum så känns det som om vi bor på landet. Jag brukar åka den första bussen som går strax innan sju och uppe hos oss är det bara jag som kliver på. På väg ner till centrum så är det max tio personer till som kliver på. Kanske inte så konstigt att det inte går så många turer då. Min favoritchaufför vet jag inte ens vad han heter. Han är av utländsk härkomst och en av de trevligaste människorna jag mött. När jag står och väntar på bussen så stannar han alltid och plockar upp mig på väg till vändhållplatsen så att jag ska slippa stå och vänta. Han är alltid så glad och positiv och jag kommer på mig själv med att kliva av med ett stort leende och en känsla av välbehag varje gång han har kört bussen. Idag, fredag den trettonde, var det han som körde. På väg ner mot centrum hann vi avhandla allt från fotbolls-VM, olika bussturer, den svenska skolan och semestern. Vad underbart det är med såna människor, som egentligen är helt okända, men ändå får en att må så bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar