Snart så...

Idag. Och imorgon. Och sen så. Sen är det en välbehövlig och välförtjänt semester. Jag är så trött, så fruktansvärt trött. Både fysiskt och psykiskt. Det har varit ett tufft år, både privat och på jobbet. Och det märks. Energiförrådet är helt tomt. Nada. Inget kvar. Idag är det det sista kvar att göra på jobbet. Knyta ihop säcken. Sjukamp för personalen efter lunch och sen middag ikväll. Jag har faktiskt tackat nej till middagen. Jag lyssnar på kropp och knopp och de säger att de inte vill. Imorgon är det städning som gäller. Hela skolan ska snyggas till. Det ska rensas och kastas och fejas. Och mitt skrivbord, jag säger bara ahhhhhhh. Samma visa varje år. Jag brukar skylla på att jag har ett organiserat kaos. Men nu har den organiserade biten försvunnit och kaoset har tagit över.

Min arbetsplats just nu

Barnen är i Julita hos farmor och farfar och njuter av sitt sommarlov. Åh, vad jag saknar dem. Det är jobbigt att vara ifrån dem men det är väl bara att vänja sig eftersom vi kommer att köra varannan vecka efter flytten. Det är nog största sorgen i den här separationen, att inte få vara med mina barn heltid. På midsommarafton åker vi ut till Julita och sluter upp med barnen och firar tillsammans med svärföräldrarna. Jag hoppas på fint väder, blommor i håret och mycket sill och potatis. Helgen ska ägnas åt packning och målning av ett bord. Inte långt kvar alls till flytten nu och ett nytt kapitel i livet.