Den senaste bok som jag plöjt igenom var Martina Haags "Heja, heja". Jag fick den av en vän som varmt rekommenderade den. Det är en peppande bok för de som vill börja springa men inte riktigt vet hur och inte heller tror att det är fysiskt möjligt. En varm och ärlig bok om hur man förvandlar en soffpotatis till en maratonlöpare. Boken är lättläst och jag älskar den höga igenkänningsfaktorn. Den är peppande, inspirerande och fantastiskt rolig. Jag kommer på mig själv med att ligga i sängen och skratta för mig själv medan jag vänder blad. Kan Martina Haag göra denna förvandling så kan jag!
Det är ju nu som jag bestämmer vad jag ska ha för slags liv fram till döden. Ska jag bara acceptera min tantkropp och lulla på? Ska jag leva med att flåsa som en valross och torka mig i pannan med en liten äcklig näsduk bara för att jag har sträckt mig efter ett paket jäst inne på Konsum. Ska jag verkligen det? Att vara fånge i en kropp som inte riktigt funkar. Nej! Det här går inte längre! Andaktsfullt sätter jag på mig springkläderna. Jag tänker börja försiktigt och inte göra det klassiska nybörjarmisstaget. Många sticker ju ut och tokspringer två mil det snabbaste de kan, kräks, gråter och hatar löpning resten av livet. Jag tänker börja på motsatt sätt. Jag ska springa enormt långsamt idag, och bara hålla på tills jag känner att det inte är kul längre, och sen kan jag gå tillbaks hem igen. Bra. Brabrabra. Tolv minuter! Jag sprang i tolv minuter utan att stanna. Fan, vad jag är bra. Imorgon blir det tretton. Det måste gå. Kan jag tolv, så måste jag kunna tretton...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar